Du är vid skylt 7 i mellanskärgården

Bergek (Quercus petraea)

Eken är ett av Sveriges 13 ädellövträd och förr i tiden i alla fall det mest ansedda av dem. Bergeken är en av våra två inhemska ekar och den kan bli rejält stor – upp till 25 meter hög och nästan lika bred (ca 15-20m). Eken är viktig för småkryp - undersökningar har visat att gamla ekar kan husera upp till 1500 olika småkryp och därför fredas ofta gamla ekar i landskapet. Unga träd har ofta kvarsittande bruna blad i kronan och kallas därför också vinterek. Bergeken förekommer ofta i kustnära, bergig terräng och det har god salt-, vind-, och snötålighet. Bergekens ekollon sitter på kortskaftade klasar. Bergeken kan växa på många typer av jordar och är salt-, vind- och snötålig. Den trivs därmed i många ståndorter och återkommer således längs hela planteringen i Norrtälje Hamn.

Tall (Pinus sylvestris)

Tallen var ett av de första träden som vandrade in till Sverige efter senaste istiden. Den äldsta tall man hittat i Sverige växer i Hälsingland och beräknas till minst 770 år (ej att förväxlas med Sveriges äldsta gran vilken åldersbestämts till imponerade 9550 år). Tallen och dess virke, furu, är väldigt viktigt för industrin och används till bland annat pappersmassa, träråvara och bränsle. Tallen är beroende av att bilda mykorrhiza med svampar vilket hjälper trädet att ta upp mineraler och näringsämnen ur jorden.

Tallen är tvåbarrig med blågröna barr och den har en karaktäristisk rödaktig bark. Den stålblå barrskruden mot den tegelröda barken är otroligt vacker. Tallen kan bli upp till 30 m hög och äldre, solitärt växande tallar i hög ålder kan med sina snirkligt växande grenar och ljust rödbruna bark vara ett av våra vackraste träd. Kronan är konisk och stammen ofta hög och rak. Tallen växer snabbt och tål de flesta miljöer utom skugga. Tallen är ett så pass utmärkande träd för vegetationen här i skärgården att den återfinns i både mellan- och ytterskärgården.

Carolinaros (Rosa Carolina fk GUNNEL E)

Arten härstammar från östra Nordamerika. E-materialet  Gunnel har valts ut ur ett bestånd på 400–500 plantor, vilka odlats fram av frö från två parkplanteringar av Carolinaros i Mellansverige. Växtsättet är lågt (cirka 1–1.5m) och samlat. Grenarna är vackert rödvioletta och i juli-augusti blommar den med rosa, enkla blommor vilka blir upp till 6 cm vida och älskas av pollinatörer. Carolinarosen är remonterande vilket betyder att den blommar flera gånger per säsong. Tidigt på hösten får Carolinarosen en vacker gulorange höstfärg och mängder av röda nypon mognar. Nyponen sitter kvar länge och utgör ett dekorativt inslag. E-plantan Gunnel är mer motståndskraftig mot mjöldagg än tidigare.

Tjärblomster (Lychnis viscaria)

Tjärblomster blir upp till 50 cm hög och bildar ofta tuvor. Stjälken har få blad men en rosett av lansettlika mörka blad nere vid basen. Plantan består av en enda stjälk med blommor högst upp i en blomställning som liknar ett ax. Tjärblomster trivs i full sol och arten förekommer naturligt på torra hällmarker, åssluttningar och sandiga torrängar i Europa, Kaukasus och västra Sibirien. I juni-juli blommar Tjärblomster med mörkt rosaröda blommor som sitter i klaslika, ganska glesa knippen.

Det lättaste sättet att artbestämma blomman är att undersöka stjälkarna, för direkt under varje bladpar, finns en mörk och klibbig nästan tjärliknande – substans. Det är härifrån växten har fått både sitt svenska och sitt latinska namn. Det latinska artnamnet viscaria kommer av latinets viscum (lim) och syftar på just de klibbiga stjälkarna. I dessa klibbiga zoner fastnar skräp och insekter och man tror att Tjärblomster på detta sätt hindrar obehöriga insekter från att ta sig till blommorna och pollinationen kan skötas ostört av fjärilar.

Stensöta (Polypodium vulgare)

Stensötor (Polypodium) är ett ormbunkssläkte med cirka 150 arter, men i Sverige förekommer endast en av dessa nämligen just Stensöta (Polypodium vulgare). Här är den dock mycket vanlig, främst i de södra delarna. Dess naturliga habitat är dels på halvskuggig, något fuktig mark, och på mossiga stenar, stubbar och klippväggar men den kan också klara sig i ganska torra och soliga miljöer. För att skydda sig mot torka har Stensötan en strategi som hindrar bladen från att vissna och dö och det är att helt enkelt rulla ihop dem och inta så kallad ”torrställning”, för att sedan kunna breda ut sig igen vid nederbörd eller när luften blir fuktig. Stensötan är vintergrön och dess tunna, läderartade blad utgår från en krypande, fjällig jordstam.

På undersidan av bladen sitter det små runda, bruna samlingar av sporer. Stensötan är tuvbildande och blir cirka 30 centimeter hög. Stensötan har fått sitt namn av sin rot vilken är ätbar och till smaken påminner om sötlakrits. Förr i tiden var Stensötan en så kallad officinell vilket betyder att den såldes på apotek. Användningsområdena var bland annat för att främja upphostningar men även som svett- och urindrivande medel.

Komplett växtlista 

Du hittar en komplett växtlista över vegetationen i Norrtälje hamn här