I Albin Ulvebrings konstnärsskap finns det i en estetisk mening en hög nivå av dissonans, eller rättare sagt, dissonanser. Fotografierna kan ses som ”förvrängda melodier” som skapar harmonier och växelverkan. Det som till synes först uppfattas som ett brus blir efter en tids betraktande något som kan te sig synligt. En människa, ett vattendrag, en klippa. Någonstans i motivet uppenbarar sig det
mänskliga avtrycket genom ögats perception till avtryckaren. Vi står i ett landskap men frågan är om det är ett inre, eller ett yttre landskap som vi uppfattar. Alla har vi någon gång upplevt känslan av att inte veta var vi befinner oss, att fysiskt gå vilse på en plats men vi vet att vi åtminstone bär på oss själva.
Verken spänner över mentala, fysiska och biologiska plan där naturen och landskapen används som en scen, en kuliss eller metafor för relationen mellan människan och dess innersta väsen. När vi betraktar verken är det strax utanför periferin som vi står. Vi bjuds in i motivvärlden, men inte för att delta utan endast
vara del i ett tyst betraktande av det som pågår. Genom de material Albin Ulvebring arbetar i blir frågan om människans roll och samspel med naturen till en existentiell fråga och hur nära vi är med den.
Utställningen pågår till den 2 april. Läs mer om Albin Ulvebring här.