Kristina Jansson (född 1967) utexaminerades från Kungliga Konsthögskolan 2001.Hon har deltagit i ett antal stora separat – och grupputställningar i Sverige och i USA.
Text av Kristina Jansson
Det finns någonting orent med måleri.
Det är aldrig vad det ger sig ut för att vara.
Det är inte bild, utan en fiktion mellan bild och material, det är inte ett utsnitt utan en hel verklighet. Det är inte någonting sant i det att det skulle kunna vara härledbart men det representerar en alldeles egen, påtaglig verklighet, om man har tur.
Måleriet är ett handhavande. I handen på den som har det. Målningen bär det avtrycket.
Jag har tänkt att om fotografiet kastade ut måleriet i en häftig existentiell kris, med resultatet att det självförverkligade sig genom att ta spjärn mot bilden med sin materialitet, så kan man säga att någonting kanske håller på att hända med blicken idag. Eftersom vi alla deltar i samtidens våg av (visuell/media/data) expansion, är vi löst drivande subjekt i ett ständigt skiftande perspektiv.
Vi blir illamående av det sätt som media och informationsflödet skapar en svindel hos oss, det avbryter vår egen rörelse och berövar oss en tydlig utsiktspunkt.
Där en gång det fysiska gränsöverskridandet var den mest nedsvärtande av utbyten, har blicken nu blivit den mest infantila konsumenten, den girigaste kunden? Perceptionen verkar stå under inflytandet av en genomträngande rökblandad dimma. Är det så att vi har börjat värdesätta den illusoriska distraktionen, en prioritering av förströelse över kommunikation? Eller, allteftersom världens ögon alltmer glaseras av ett oavbrutet lager av dimmiga skepnader, är det så att vi, drivna av en ännu större böjelse för tidsfördriv, bara bemäktigar oss högre och högre former av bilder?
Här bjuder måleriet ett visst motstånd. Målningen pekar på ett tvivel, inte bara på att den bild vi ser är falsk utan också på att det blir meningslöst att bara nöja sig med vad den föreställer. Vi måste närma oss andra saker, betydelse, mening, en egen känsla, verkets värld.