Fler bilder från Norrtälje
Gå till innehåll Hoppa till navigeringen Gå till nyhetsarkiv Gå till söksida Gå till kontaktsida

Use Google to translate the website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Några minnen från min skoltid åren 1910-1916

Texten är skriven 1974 och berättar om personens skolgång i kommunen. Texten är hämtad ur Edebo sockenarkiv, Böringe by och bilden från skolan i Ununge socken.

Svartvit bild från Ununge sockens skola.

Bild från Ununge socken skolan, fotograf Gösta Jansson, omkring 1910 Hämtat ur Skebo bruksarkiv.

Här hittar du den inscannade texten i sitt original från arkivet

När man uppnått pensionåldern och lämnat det mesta av förvärvsarbetet bakom sig, man får mer tid att tänka, då går tankarna ofta till skoltiden och skolkamraterna. Vi hade begränsade skoldistrikt, nu omfattar det fler kyrksocknar, nutidens barn kan knappast minnas alla sina kamrater med flera hundra barn i skolan.

”Min skola” var en s.k. varannandagsskola, folkskola klasserna 3 - 4 måndag, onsdag, fredag, småskola tisdag, torsdag, lördag med samma lärarinna Sofia Andersson varje dag. Elevantalet i folkskolan var ca 25 - 30 st, småskolan ca 20 -25 st. Inga lovdagar förekom i terminerna. Skoldagen började kl. 8 f.m. och slutade kl. 4 e.m. med lektionstimmar 45 minuter, rast 15 minuter, matrast12-13.

Skoldagen började med att alla skulle stå upp vid sina bänkar när ”fröken” kom in skolsalen med sin klocka i handen, en hög smal klocka som spelade ”På Roine strand” men det var sällan ringverket var uppdraget. Hon gick fram till katedern och hälsade oss med ”God morgon, barn” vi svarade med ”God morgon fröken”. Efter kommandot ”Sitt ner” blev det upprop, därefter morgonbön och psalmsång ”Din klara sol går åter upp” någon gång kunde det bli ”Morgon mellan fjällen”.

Första timmen var det alltid kristendom, katekes eller biblisk historia, nästa timme välskrivning, sedan högläsning ur Folkskolans läsebok. Efter matrasten geografi eller naturlära, därefter räkning, sista timmen teckning. Strax före 4 avslutning med Fader Vår och Välsignelsen. Läroämnena var inte många på den tiden, men då var det tillräckligt. Sång förekom endast några veckor före jul samt till examen vid skolårets avslutning.

Den tidens skolbarn 3 - 4 klasserna fick sköta sin skola själva, under överinseende av ”fröken”.  

Varje vecka var tre pojkar avdelade att sköta vedhuggningen under den kalla årstiden, två drog sågen, en spinta kubbarna som var för stora, för kaminen. Vedsågningen pågick varje rast, när de andra lekte, då gick huggarlaget till vedboden med tanken att en annan dag är vi lediga. Ingen klagade på detta förhållande, det var bara så. Meterveden sågades i tre delar för att gå in i kaminen. När det var slut i vedlåren kommenderades alla en rast, om dagen för att hämta ved. Var det någon som tog för lite ved i taget var det bara att vända om efter mera. Att bli hållen för lat var ju en stor skam.   

I maj månad blev några timmar anslagna till att bära in ca. 25 kmb. ved i vedboden, då skulle alla pojkar bära ved, för flickorna var det frivilligt, men många ville visa sig lika starka som pojkarna.

En dag på våren skulle också skoltomten städas, allt gammalt gräs och löv sopades och räfsades ihop och bars ut i skogen.

En pojke eller flicka var varje dag avdelad som vakt, denne skulle vara i skolan 15 minuter före under den kalla årstiden och tända elden i kaminen, skölja vattenhinken och skopan, hämta nytt vatten i brunnen bakom skolhuset. Öppna och stänga fönstren varje rast, sköta eldning hela dagen och när Karl Mattsson kom med mjölkskjutsen från stationen, han var samtidigt postbud, då skulle vakten gå ut och hämta posten och lägga den på katedern, samt delta i lektionerna som alla andra.

Till våra arbeten hörde även att sätta potatis på frökens land, likaså upptagning på hösten.

Under middagstimmen satt alla i sina bänkar och åt sina smörgåsar oftast utan pålägg, någon gång ett stekt ägg, ibland pannkaka med sylt emellan, då var det fest, istersmör eller fläskflott förekom ofta, istället för smör, det var dyrbart att ätas upp hemma.

Under måltiden skulle det vara tyst, pratade några för högt, kom ”fröken” och tittade in i skolsalen och sade: ”Låt maten tysta mun”, ögonblickligen blev det dödstyst. Under den varma årstiden var det tillåtet att sitta ute och äta.

I närheten av min skola låg två herrgårdar, en med ca 23-25 st. den andra med 18-20 st. statarfamiljer, som det då hette, samt några torpar under gårdarna. Ett hade vi alla gemensamt – ont om pengar -.

En stålpenna kostade då 2 öre, en griffel 1 öre, griffeltavlan ett par kronor, skriv- och räkneböcker 2-15 öre, det var stora summor på den tiden att lägga ut på skolbarn. Andra läroböcker som katekes och biblisk historia, naturlära och geografi samt räkneböcker, gick i arv så länge det fanns skolbarn i familjen och böckerna höll ihop. I många fall övertogs böckerna av barnen i någon grannfamilj.

Ett stort problem för skolgången, var skolfrågan, hur många, särskilt flickorna var hemma – för mamma skulle gå och handa – och då skulle hon ha skorna, detta var laga skäl att vara hemma från skolan en dag. I många socknar var vanligt att familjer med många barn fick skor som köptes för pengar, för hundskatten.

Man frågar sig hur kunde barnen orka med att gå långa vägar, särskilt vintetid med oplogade vägar. En av mina skolkamrater, traskade iväg hemifrån kl. 6 på morgonen i sällskap med sin far, som skulle vara i herrgården kl. 7, en promenad på över en halv mil, på urusel väg, sedan lika långt hem på kvällen igen, under nov. och dec. mån fick han gå en timme tidigare, för att hinna hem medan det var ljust.

När skolan var slut för dagen skulle skolsalen städas, till detta användes sopviskor av färskt granris, som blöttes i vatten, för att dammet skulle fastna. Städningen gick efter tur, i högsta klasserna var varje vecka avdelade 2 pojkar och 2 flickor. Pojkarna flyttade bänkar och satte dem tillrätta igen, flickorna sopade och dammade, stackare dem som inte satte bänkraderna rätt efter golvspringarna, då fick allt göras om igen. Fröken inspekterade alltid, innan vi fick gå hem.

Hur många kartkäppar som gick åt, vet väl ingen, när det behövdes en ny, skickades en pojke ut i skogen efter en, rak enkäpp, den användes omväxlande att peka på kartan med och som bestraffningsmedel.

Ett mycket på den tiden använt medel för straff var skamvrån. Ett hörn vid vedlåren, det bästa med det var att det varmt vid kaminen. Om man inte kunde läxan eller gjort någon förseelse, så närmaste kvarten skamvrån. Ett ännu strängare straff var kvarsittning – då gick detta när alla gick för egen maskin från skolan då var straffen en timmes pluggande, ”fröken” titta in emellanåt, var då elevens intresse för läxan inte tillräckligt stort, hängde örfilen i luften. Ett annat sätt var att smita ut genom fönstret, men sedan var det inte lönt att gå till skolan dagen efter, förrän ”frökens” humör hade lagt sig, hade han då tur kunde det räcka med en skarp tillrättavisning, men i en del fall kunde det bli en lugg eller örfil en vecka efter.

En enda svordom, som kunde halka ur någon under lek, var tillräckligt för skamvrån alltid var det någon som skvallra för fröken, i en del fall för att ställa sig in hos henne.

Hur många psalmverser vi skulle kunna, vet ingen, de var anpassade efter kyrkoåret. När man gick till skolan läste man högt för sig själv, eller också förhörde man varandra och hjälptes åt att komma ihåg.

Ett avbrott i det vardagliga var att det varje vår, kom en fotograf för att ta skolkort. Det såg mystiskt ut när han kröp under ett svart skynke och klämde på en gummiboll, men lärarinnan var sällan med, hon ville inte hänga på stugväggarna som hon sade. Den risken var inte så stor, de flesta av oss hade inte råd att köpa skolkort. En gång varje år kom skolinspektören, då tror jag fröken var räddare än barnen. Allt skulle då vara utan anmärkning, då såg hon lite gladare ut än vanligt.

Denna lärarinna som jag hade hela min skoltid, vet ingen varifrån hon kom, aldrig hade hon några besök av släktingar, hon bodde i sin lilla bostad om ett rum och kök, året om, tror inte ens hon var borta på sommarlovet.

Hur kunde en lärare ha skola året om, varje dag, och hålla en sträng ordning, alla lydde henne varje ord. Men då hade folk respekt för överordnad. Vi mådde inte illa av det, idag kan det tyckas omänskligt. Ingen tog skada av att hållas i Herrans tukt och förmaning, både i skolan och hemmet.

Nu är det detta borta, och resultatet ser vi dagligen omkring oss.

Till Kultur
Senast ändrad: 2021-10-19
×

Tyck till om den här sidan

Har du synpunkter på den här sidan, tar vi tacksamt emot dem. Fyll i formuläret nedan och dina synpunkter skickas till ansvarig för sidan. Om du anger din e-postadress kan vi ge dig återkoppling. Tack för att du hjälper oss att skapa en bättre webbplats.