Ginnalalönn (Acer tataricum ssp Ginnala E)

Ginnalalönnen har sitt ursprung i Japan, Korea och Manchuriet (en region i nordöstra Kina och delar av Ryssland) och har ett sirligt och graciöst växtsätt. Det är en stor buske eller ett mindre flerstammigt träd med en sluthöjd på cirka 3–5 meter. Växtsättet är öppet och den har en gracil uppbyggnad. Bladverket är blankt grönt och består av både kraftigt treflikade blad på årsskotten och äggformade blad på äldre skott. Tidigt på hösten får Ginnalalönnen en brilliant, och intensiv höstfägring i sprakande rött och varmt gult vilket ger den ett mycket stort prydnadsvärde. Ginnalalönnen är mycket torktålig och står dessutom emot både vind och salt och passar därför utmärkt här på sin växtplats.

Sylhagtorn (Crataegus x persimlis splendens)

Det finns en uppsjö av arter inom hagtornssläktet då de ofta och lätt korsbefruktar sig. Många arter är identiska och går bara att skilja från varandra på detaljer i blomning eller på frukten. Just sylhagtorn är ett mindre träd (4-6m), med en bred krona. Blomningen i maj är storslagen med massor av vita blommor som är vackra mot det friskt mörkgröna bladverket som glänser. På hösten får sylhagtorn en häpnadsväckande lysande gulröd färgprakt i varma toner och en rik bärsättning i scharlakansrött. Dessa uppskattas av fåglarna vilka även gärna gömmer sig bland de sylvassa tornarna. Sylhagtorn är tork-, vind- och värmetåligt.

En (Juniperus communis FARVILL E)

Just denna sort av en har sitt ursprung i Norge. Ursprungsplatsen är mellan fjällets fot och havet. Den har ett vackert upprätt vasformat och tätt växtsätt men tål snöbelastning ovanligt bra för att vara vasformad. Sluthöjden är 1–1.5m. Sorten är mycket frisk och härdig och får korta och syllika barr med en frisk grön färg och en silvrig undersida. Under växtsäsongen behåller de sin gröna färg medan de blir mer brunaktiga under vintern. Enen är tålig mot stadsklimat, salta vindar och blåsiga lägen.

Ulleternell (Anaphalis triplinervis)

Ulleternellen är en gammal torparväxt som trivs i solen. Det är en anspråkslös, mycket härdig och lättodlad perenn. Den är lite utav en doldis i rabatten men den gör mycket för helheten. Bladverket har en mild silvergrå ton som ger lugn och stadga åt planteringen. Genom sin mjukhet förstärker Ulleternellen de andra växternas färg och karaktär. Bladen är vackra från tidig vår till sen höst tack vare de silverskimrande håren på både blad och stjälkar vilket ger ett ulligt intryck. Den blir ca 40 cm hög  och blommar i juli-augusti med vita, nästan papperslika blommor som sitter i samlingar i toppen av blomstjälkarna. Trots att blommorna mörknar efterhand så sitter dom kvar och pryder rabatten ända tills vintern står för dörren.

Brokbladigt tuvrör (Calamagrostis x acutiflora 'Overdam')

Prydnadsgräsen är några av de mest effektfulla och användbara växterna i en plantering. De skapar en naturlig och vild känsla och lättar samtidigt upp med sitt sirliga intryck och böljande i vinden. Brokbladigt tuvrör är ett av de mest populära gräsen med sina vitrandiga och upprättväxande blad. Gräset blommar i juni-aug med rosabruna blomax på höga stänglar. Längre fram på växtsäsongen blir axen mer gyllene i tonen och på hösten får bladen en vacker höstfärg. De dekorativa vipporna sitter kvar hela vintern och är vackra att titta på när de vajar i vinden eller frosten färgar dom alldeles vita. Sluthöjden är cirka 150 cm.

Bergek (Quercus petraea)

Eken är ett av Sveriges 13 ädellövträd och förr i tiden i alla fall det mest ansedda av dom. Bergeken är en av våra två inhemska ekar och den kan bli rejält stor – upp till 25 meter hög och nästan lika bred (ca 15-20m). Eken är viktig för småkryp - undersökningar har visat att gamla ekar kan husera upp till 1500 olika småkryp och därför fredas ofta gamla ekar i landskapet. Unga träd har ofta kvarsittande bruna blad i kronan och kallas därför också vinterek. Bergeken förekommer ofta i kustnära, bergig terräng och det har god salt-, vind-, och snötålighet. Bergekens ekollon sitter på kortskaftade klasar.

Tall (Pinus sylvestris)

Tallen var ett av de första träden som vandrade in till Sverige efter senaste istiden. Den äldsta tall man hittat i Sverige växer i Hälsingland och beräknas till minst 770 år (ej att förväxlas med Sveriges äldsta gran vilken åldersbestämts till imponerade 9550 år). Tallen och dess virke, furu, är väldigt viktigt för industrin och används till bland annat pappersmassa, träråvara och bränsle. Tallen är beroende av att bilda mykorrhiza med svampar vilket hjälper trädet att ta upp mineraler och näringsämnen ur jorden.

Tallen är tvåbarrig med blågröna barr och den har en karaktäristisk rödaktig bark. Den stålblå barrskruden mot den tegelröda barken är otroligt vacker. Tallen kan bli upp till 30 m hög och äldre, solitärt växande tallar i hög ålder kan med sina snirkligt växande grenar och ljust rödbruna bark vara ett av våra vackraste träd. Kronan är konisk och stammen ofta hög och rak. Tallen växer snabbt och tål de flesta miljöer utom skugga.

Carolinaros (Rosa Carolina fk GUNNEL E)

Arten härstammar från östra Nordamerika. E-materialet  Gunnel har valts ut ur ett bestånd på 400–500 plantor, vilka odlats fram av frö från två parkplanteringar av Carolinaros i Mellansverige. Växtsättet är lågt (cirka 1–1.5m) och samlat. Grenarna är vackert rödvioletta och i juli-augusti blommar den med rosa, enkla blommor vilka blir upp till 6 cm vida och älskas av pollinatörer. Carolinarosen är remonterande vilket betyder att den blommar flera gånger per säsong. Tidigt på hösten får Carolinarosen en vacker gulorange höstfärg och mängder av röda nypon mognar. Nyponen sitter kvar länge och utgör ett dekorativt inslag. E-plantan Gunnel är mer motståndskraftig mot mjöldagg än tidigare.

Tjärblomster (Lychnis viscaria)

Tjärblomster blir upp till 50 cm hög och bildar ofta tuvor. Stjälken har få blad men en rosett av lansettlika mörka blad nere vid basen. Plantan består av en enda stjälk med blommor högst upp i en blomställning som liknar ett ax. Tjärblomster trivs i full sol och arten förekommer naturligt på torra hällmarker, åssluttningar och sandiga torrängar i Europa, Kaukasus och västra Sibirien. I juni-juli blommar Tjärblomster med mörkt rosaröda blommor som sitter i klaslika, ganska glesa knippen.

Det lättaste sättet att artbestämma blomman är att undersöka stjälkarna, för direkt under varje bladpar, finns en mörk och klibbig nästan tjärliknande – substans. Det är härifrån växten har fått både sitt svenska och sitt latinska namn. Det latinska artnamnet viscaria kommer av latinets viscum (lim) och syftar på just de klibbiga stjälkarna. I dessa klibbiga zoner fastnar skräp och insekter och man tror att Tjärblomster på detta sätt hindrar obehöriga insekter från att ta sig till blommorna och pollinationen kan skötas ostört av fjärilar.

Stensöta (Polypodium vulgare)

Stensötor (Polypodium) är ett ormbunkssläkte med cirka 150 arter, men i Sverige förekommer endast en av dessa nämligen just Stensöta (Polypodium vulgare). Här är den dock mycket vanlig, främst i de södra delarna. Dess naturliga habitat är dels på halvskuggig, något fuktig mark, och på mossiga stenar, stubbar och klippväggar men den kan också klara sig i ganska torra och soliga miljöer. För att skydda sig mot torka har Stensötan en strategi som hindrar bladen från att vissna och dö och det är att helt enkelt rulla ihop dem och inta så kallad ”torrställning”, för att sedan kunna breda ut sig igen vid nederbörd eller när luften blir fuktig. Stensötan är vintergrön och dess tunna, läderartade blad utgår från en krypande, fjällig jordstam.

På undersidan av bladen sitter det små runda, bruna samlingar av sporer. Stensötan är tuvbildande och blir cirka 30 centimeter hög. Stensötan har fått sitt namn av sin rot vilken är ätbar och till smaken påminner om sötlakrits. Förr i tiden var Stensötan en så kallad officinell vilket betyder att den såldes på apotek. Användningsområdena var bland annat för att främja upphostningar men även som svett- och urindrivande medel.

Rönnbärsapel (Malus toringo fk GÖTEBORG E)

Rönnbärsapeln växer vild i Japan och Korea. Den är i naturen mycket variabel bland annat till växtform, bladutseende, fruktfärg och fruktstorlek. E-plantan från Göteborg blir som solitär en stor buske eller ett litet träd, ca 4–6 meter högt och den har ett tätt, spärrgrenigt rundat växtsätt. I maj-juni blommar den överdådigt med vita blommor vilka haft en rosa anstrykning i knoppstadiet. Höstfärgen blir gul-orange-röd och den orangeröda frukten med syrlig smak sitter kvar på långa skaft. I odling är arten mycket anspråkslös. Bladverket är gracilt med hagtornsliknande blad.

Sorbus aucuparia fk VÄSTERÅKER E

Rönnen är ett av våra vanligaste inhemska träd. Kanske är det för att rönnen är mycket anspråkslös beträffande växtplats och markkrav. I gynnsamma lägen utvecklas rönnen till relativt smalkroniga träd på upp till 10m men med åldern blir kronan brett rundad och mer överhängande. Många känner igen rönnen på dess blad som är 12–20 cm långa, sammansatta av 9-15 lansettlika småblad med skarpt sågade kanter. Under gynnsamma höstar får bladen sprakande färger i rött och gult och bären som mognar i slutet av augusti-början av september är mycket syrliga. Trastfåglar och sidensvansar älskar dock bären som sällan får sitta kvar särskilt länge. Blommorna i maj-juni är gräddvita och sitter i flata klasar med en kvalmig doft. Rönnen är en pionjärart och är därmed snabbväxande och har stora ljuskrav.

Eldtorn (Pyracantha 'Anatolia')

För många träd och buskar är vår och sommar den absoluta högtiden. För eldtorn är det istället sen höst och tidig vinter som gäller. När andra växter står kala och gråa är eldtornen översållade av rönnbärslika bär mot ett glansigt mörkgrönt bladverk, som dessutom sitter kvar över vintern. Växtsättet är spretigt – spärrgrenigt och brett och grenarna är fulla av vassa törnen. Eldtorn är mycket tork- och värmetålig. Höjden blir ca 0.6-0,9m. I juni blommar eldtorn med täta klasar av äggskalksvita blommor. Blommorna uppskattas av pollinerare men fåglarna äter bären endast i nödfall.

Bergormrot (Bistorta affinis 'Superbum')

Bergormroten som blir ca 20 cm hög är en mycket bra marktäckare eftersom den bildar täta mattor, är lättskött och kraftigväxande. Bergormroten har ett stabilt växtsätt då den skickar ut sina grenar åt olika håll och lätt slår rot. Den trivs i såväl full sol som halvskuggiga lägen. De mörkgröna bladen skiftar till bronsrött under höst och vinter. I juli-september blommar Bergormroten rikligt. Blommorna är små och sitter samlade i spiror. Blomfärgen är först ljust rosa, sedan mörknar den till rosarött vilket ger en vacker effekt då axen blommar i både rosa och rött på samma gång. Blommorna är populära hos fjärilar, bin och humlor.

Hylotelephium x spectabile

Kinesisk kärleksört tillhör familjen fetbladsväxter och kommer som namnet antyder från Kina (och Korea). Det är en flerårig ört med kraftiga upprätta stjälkar. Kärleksört är omtyckt av bin och andra pollinerande insekter och är en trevlig växt som går i blom mot sensommar/höst (augusti-oktober) när många andra perenner blommat över. Bladen är tjocka, ovala och något tandade med färgskiftningar i brons och rost - kraftigast färgskiftningar får bladen i full sol. Knopparna är först vackert ljust gröna och slår sedan ut i kvastlika blomställningar som kan bli upp mot 20 cm breda. Blommorna skiftar i färg från rosenröda till mer brunröda. De rosalila blommorna är mycket vackra mot dess blekt grågröna bladverk. Höjden blir cirka 50 cm.